livet har sina svåra stunder
ska man fortsätta kämpa och försöka intala sig själv att det verkligen kommer bli bättre eller ska man helt enkelt bara ge upp?
det är dagens fråga..
jag pratar såklart om fotbollen, fotbollen som jag har ägnat nästan hela mitt liv åt.. (började när jag var omkring 6 år och nu är jag 18.) jag tror att det har mycket med det att göra, att man inte riktigt vill/vågar släppa taget om något som har varit en stor och viktig del under hela min uppväxt.
jag har väl aldrig varit någon stor stjärna, men jag har ju alltid brunnit för fotbollen, det har varit min stora passion här i livet. och då kan man ju fråga sig själv, är det något jag bara vill ge upp?
jag kan inte föreställa mig ett liv utan fotboll, men just nu vill jag så gärna ha ett liv utan fotboll. där jag kan göra vad jag vill, träna när och vad jag känner för. för jag kommer ju aldrig sluta träna vad jag än beslutar mig för, för träna hör till vardagen för mig, det är något jag måste få göra, annars överlever jag nog inte.
för ska man verkligen känna nästan innan varje träning, nej, måste jag verkligen gå dit?! men man tänker att jo men det går väl bra när man väl är där.. men det är det ju inte alltid det gör det. jag har ingen bra inställning på planen, jag vill liksom inte springa efter den där bollen, eller ta med bollen och driva framåt, jag vill bara skjuta iväg bollen när jag får den och bara gå av planen.. just nu är det så illa.
och det är inte det att jag ser mig själv jätte dålig och därför inte vågar, verkligen inte. jag tycker att jag är rätt okej när jag väl vill spela. så det är verkligen min inställning som suger just för tillf'ället. och jag känner inte direkt att den är påväg att bli bättre heller, för jag har kännt såhär alldeles förlänge nu, så länge att jag verkligen har börjat inse detta nu..
jag vet inte heller nu om det är värt ett försök och låta det gå och se ifall det blir bättre med tiden, det kanske bara är en väldigt dålig period just nu och att den snart kommer att vända och jag kommer att börja älska det igen.
jag menar förr tyckte jag verkligen att det var mycket roligare att spela fotboll än att titta på fotboll, men nu tycker jag verkligen tvärt om, det är mycket roligare att titta på det än att spela det själv (oftast iallafall)..
detta är verkligen ett stort problem för mig just nu. alla inser nog inte det, de kanske tänker; men vadå, det är ju bara att sluta om du känner så?! men det är fan inte lätt, jag kan inte bara sluta, men jag kan inte heller fortsätta såhär..
men det finns säkert de som har varit med om samma sak, och då VET ni vad jag pratar om och kan nog hålla med mig om att det är ett otroligt svårt beslut..
nej nu får jag verkligen ta och fundera riktigt noga över detta och sedan försöka ta det beslutet som känns bäst och låta det bli så..
skönt! nu har jag skrivit av mig lite och jag hoppas att någon som läser detta kan ge mig något smart råd hur man ska tänka, skulle vara behövligt.
/ ciao
det är dagens fråga..
jag pratar såklart om fotbollen, fotbollen som jag har ägnat nästan hela mitt liv åt.. (började när jag var omkring 6 år och nu är jag 18.) jag tror att det har mycket med det att göra, att man inte riktigt vill/vågar släppa taget om något som har varit en stor och viktig del under hela min uppväxt.
jag har väl aldrig varit någon stor stjärna, men jag har ju alltid brunnit för fotbollen, det har varit min stora passion här i livet. och då kan man ju fråga sig själv, är det något jag bara vill ge upp?
jag kan inte föreställa mig ett liv utan fotboll, men just nu vill jag så gärna ha ett liv utan fotboll. där jag kan göra vad jag vill, träna när och vad jag känner för. för jag kommer ju aldrig sluta träna vad jag än beslutar mig för, för träna hör till vardagen för mig, det är något jag måste få göra, annars överlever jag nog inte.
för ska man verkligen känna nästan innan varje träning, nej, måste jag verkligen gå dit?! men man tänker att jo men det går väl bra när man väl är där.. men det är det ju inte alltid det gör det. jag har ingen bra inställning på planen, jag vill liksom inte springa efter den där bollen, eller ta med bollen och driva framåt, jag vill bara skjuta iväg bollen när jag får den och bara gå av planen.. just nu är det så illa.
och det är inte det att jag ser mig själv jätte dålig och därför inte vågar, verkligen inte. jag tycker att jag är rätt okej när jag väl vill spela. så det är verkligen min inställning som suger just för tillf'ället. och jag känner inte direkt att den är påväg att bli bättre heller, för jag har kännt såhär alldeles förlänge nu, så länge att jag verkligen har börjat inse detta nu..
jag vet inte heller nu om det är värt ett försök och låta det gå och se ifall det blir bättre med tiden, det kanske bara är en väldigt dålig period just nu och att den snart kommer att vända och jag kommer att börja älska det igen.
jag menar förr tyckte jag verkligen att det var mycket roligare att spela fotboll än att titta på fotboll, men nu tycker jag verkligen tvärt om, det är mycket roligare att titta på det än att spela det själv (oftast iallafall)..
detta är verkligen ett stort problem för mig just nu. alla inser nog inte det, de kanske tänker; men vadå, det är ju bara att sluta om du känner så?! men det är fan inte lätt, jag kan inte bara sluta, men jag kan inte heller fortsätta såhär..
men det finns säkert de som har varit med om samma sak, och då VET ni vad jag pratar om och kan nog hålla med mig om att det är ett otroligt svårt beslut..
nej nu får jag verkligen ta och fundera riktigt noga över detta och sedan försöka ta det beslutet som känns bäst och låta det bli så..
skönt! nu har jag skrivit av mig lite och jag hoppas att någon som läser detta kan ge mig något smart råd hur man ska tänka, skulle vara behövligt.
/ ciao
Kommentarer
Trackback
